Under pandemin hör jag många röster tala om att vuxna barn förväntas måna om sina gamla föräldrar. Men det finns ingen sådan livsregel. Oavsett hur förlåtande en person är så kan det finnas gränser som överträtts under många år. Men det verkar vara lätt att kritisera den som inte har en nära föräldrakontakt. Framförallt när kritikerna anser sig veta allt och tro sig ha rätt att ställa krav. Men nu är livet inte så enkelt att alla vet allt. Inte ens närstående har full insikt. Alldeles för ofta läser vi om barnmisshandel och familjebråk som skett i det fördolda under åratal. När media rapporterar har det tagit ett tragiskt slut. Familj, släkt, vänner och grannar beskrivs som chockade och vill inte tro att det är sant. Det är mycket som sker i det fördolda. Dessutom finns manipulativa människor med en egen version av sanningen som underminerar den som gått sin väg. Från kristendomen kommer ”som du sår får du skörda”. Pratar vi istället om ”karma” betyder det att en handling får konsekvenser, inte bara för en själv, utan också för andra, nu eller i framtiden. Det gäller även i föräldraskap. Ingen av oss har full insikt i familjehistoriken bakom den havererade relationen. Även näranog tabubelagda livsval måste därför respekteras utan kritik och kränkning av personen. Det vi istället kan göra är goda livsval som bygger karma och kärlek i det sociala liv vi själva ingår i.
Ditt liv
Uppkravlandet
var tungt ur det
bottenlösa hålet
andra knuffat dig i
med ständiga krav
i en tilldelad roll
där personen själv
och det egna livet
aldrig inräknats.
