Utan ett första steg finns inget andra. Under åren har man gått, joggat och sprungit oräkneliga. I alla fall före alla träningsarmband och klockor kom. Men det är inte sådana steg som är i mina tankar. Det är de mentala när man vågar utmana sig själv och gå utanför sin komfort. När man får en idé som börjar leva sitt eget liv i hjärnan. Som inte går att bli av med även om den verkar helt galen och omöjlig. Då är det bara att inse att första steget måste tas. Att våga är att förlora fotfästet men det är att gå framåt. Och när det steget är taget krävs ett andra. Helt plötsligt har man påbörjat en resa i det okända mot en oviss framtid. Märkligt nog ger det sinnesfrid. Verkmästaren i hjärnan är nöjd och tyst för jag har lovat att ge tanken drygt ett år. 2026 ska utvärderas om det blir ett tredje steg.
