Skrollar genom nyheterna. Ukraina, Ryssland, Tyskland, Danmark, Sverige, USA. Land efter land låter experter och politiker kommentera de sprängda gasledningarna i Östersjön.
Plötsligt vrids fokus österut när makthavaren som startat anfallet mot Ukraina talar. Han förklarar att en majoritet av de som röstat vill ingå i Ryssland. Här i väst finns nog ingen som till fullo tror på röstresultatet från de ockuperade områdena. Någon vill kanske bli annekterad men säkert inte alla som under hot tvingats avge sin röst. Men nu ska de bli ryska medborgare, för alltid.
Bilden av framgång i Ukraina som makthavaren återkommande förmedlat motsägs av hundratusentals av de egna folket. Det är män som skyndsamt lämnar hemlandet och det anfallskrig de riskerar att inkallas till. Fast det finns ju inget krig enligt makthavaren, bara en specialoperation. Men trots allt, ser det ut som en morot och smakar som en morot, ja då är det en morot. Ingen ordlek kan dölja att ett krig pågår där människor skadas och dör. Männen flyr för de vill inte skickas dit.
