Luften är lite svalare, solen lite lägre och vardagen tillbaka. Barn och unga går åter i skola och universiteten har invaderats av studerande. Livet lunkar på fridfullt medan valrörelsen är hektisk. Tar frukost med blicken mot horisonten. Slottet och domkyrkan tävlar i skyn mot höga byggkranar. Uppsala växer. Här finns både anonymitet och socialt liv. Livligheten i en stor stad och lugnet i naturreservat och grönområden. Promenadavstånd till närservice och kollektivtrafik till andra delar.
Mitt i en valrörelse där landsbygdens villkor knappt nämns känner jag mig privilegierad. Detta är min 25 flytt. Den sista har jag bestämt. Jag har bott på många platser i olika stora städer och på landsbygd. Har betalat högre skatt i glesbygd men utan att få den service som många tar för given. Det är minnen från områden med naturrikedomar som tidigt byggt upp Sveriges ekonomiska ryggrad. Idag är servicenivån där ännu lägre. Men här i min födelsestad har jag allt inom tio minuter. Jag är tacksam, mycket tacksam. Men vi behöver vår landsbygd, inte minst för att öka vår grad av självförsörjning. Något som anfallet mot Ukraina ställt i blixtbelysning. Men jag hör ingen tala om skillnaden i vad man får för skattepengarna beroende på bostadsort.
