Har aldrig gillat att bli instängd eller att vara i trånga utrymmen. Men framför allt infinner sig obehag under jord. Det spelar ingen roll om det handlar om att utforska grottor, katakomber eller en restaurang i en gammal källare. Ändå har jag gjort allt det. Men då har vetskapen om utgången funnits. Att sitta instängd under Mariupols stålverk i två månader måste vara helt vidrigt. Lägg sedan till brist på allt. Nästan inget att äta och dricka, bomber som faller och rädslan att dö. Vi diskuterar Putins anfallskrig, elpriser, räntebeskedet och vädret. Vår verklighet är så fantastisk men vi tar den för given. Även livets sämre dagar glömmer vi den grundtrygghet som finns oavsett regering. Det går ju alltid att få det bättre. Men Ukraina visar hur snabbt allt vi tar för givet kan försvinna. Till och med dagsljuset.
