Som barn fick man lära sig av misstagen. Allt från hur man knyter skosnören till att räkna rätt. Ett fel är inget fel, bara göra om och göra rätt. Men att göra om samma fel gång på gång då har man inte lärt sig något. Det är därför obegripligt att det går att förtränga allt mänskligt lidande som tidigare krig medfört. Alla borde ha dragit lärdom och vilja ha fred för evig tid. Att anfalla och döda sina grannar borde vara mentalt omöjligt. En gång är redan obegripligt, en upprepning är bortom allt förstånd. Men nu har vi följt ännu ett anfallskrig i snart en månad och brutaliteten bara ökar. Samma krigsherre är åter angripare.
En dag ska vi alla dö. Oavsett vem vi är och hur vi levt kommer våra livsgärningar att summeras. Kanske är det släkt och vänner, kanske arbetskamrater och för ett fåtal är det världssamfundet som summerar. Sedan återstår resultatet. Blir domen en resa med Svarte Petter eller Sankte Per, eller deras motsvarighet. Någon är redan sotsvart av all död och ödeläggelse han beordrat. Nästan hela världen har dessutom utdelat Svarte Petter. En symbol för en förlorare. Om man får det kortet under livstiden undrar jag vilken religion som kan ge frikort till en sympatisk hädanfärd. Vår Svarte Petter förtjänar att få precis det han givit dem han anfallit.
