De flesta blir glada av att få två miljoner, i alla fall kronor. Men dessa miljoner är kvinnor, barn och gamla på flykt från krigets fasor i Ukraina. De har drabbats av en väpnad konflikt, ett anfall mot deras demokrati och liv. Landets män har gått från pandemi till krigstjänst. Med sorg i hjärtat tar vi emot dem som flyr till oss. Denna gång förhoppningsvis bättre förberedda än vid flyktingströmmen 2015. Samtidigt kämpar hjärnan med att förstå att ännu en maktgalen man startat krig. Hela kroppen skriker att det är vansinne. Men hur mycket alla mina sinnen kämpar emot det ofattbara så tvingas jag inse sanningen. Det pågår ett krig i Europa. Solidaritet med alla drabbade, böner till alla Gudar oavsett namn, exkludering och sanktioner. Inget verkar bromsa denna ondska. Även humanitära korridorer som överenskommits beskjuts. Människor är omringade av strider och lider brist på vatten, mat och värme. Andra förlorar sina liv.
Samtidigt vaknar jag till en vacker morgon där de första solstrålarna sprider ljus. Det är varmt, gott om mat och dryck, tystnaden bryts enbart av motorljudet från en buss. Huset värms av grön el och bussen går på biogas från matavfall. Frukost med lilltassen vid mina fötter. Min verklighet känns så priviligerad när morgonnyheterna på teve krossar friden. Maktlös kan jag bara be att Ukrainas folk ska få fred.
