Sedan vintern 2012 har jag haft sällskap av allt mindre ägodelar. En handfull flyttningar på mindre än tio år har satt sina spår. Att flytta kräver tid och kraft vilket ger tankar om vad man egentligen behöver. Allt fler saker har därför blivit humanitära gåvor. Sedan har ju pandemin blixtbelyst att det vi saknar är socialt liv och aktiviteter. Mindre bostadsyta och färre saker frigör tid att återerövra livet utanför bostaden efter pandemin. Minimalism är dessutom klimatsmart.
Själlösa ting
Femtio år gamla hus
har för lite förvaring
fast färre bor i dem
människor samlar saker
alla dessa själlösa ting
stjäl tid att leva fullt ut.
